Publicerad den av Mamma Nina

Min fina, starka mamma

Nu finns hon inte längre.

All den sorg jag känt sedan 2010, när mamma låg på hjärtintensiven några veckor och vi började inse att hon var förändrad, har inte lindrat sorgen jag känner nu.

Det känns som om jag håller på att gå sönder. Mitt hjärta är brustet och jag bara gråter och gråter nu.

Mamma.

Jag saknar dig så oerhört mycket. Även om du inte var den mamma jag växte upp med. Även om lömska Alzheimers lurade bort dig.

Mamma. Du var bäst. Du är fortfarande bäst.

Jag trodde inte att jag skulle klara av att sitta bredvid dig och hålla i din hand när du tog dina sista andetag, men det gjorde jag. Samtidigt som det var den värsta stunden i mitt liv kändes det bra att få ge dig den styrka du behövde för att släppa taget och ta pappas hand på andra sidan detta liv.

Mamma.

Jag älskar dig så mycket och saknar dig varenda sekund. Dessa 12 dagar som gått känns som en evighet men samtidigt som en sekund. Du fanns, och sen var du borta.

Mamma ♡

Publicerad den av Mamma Nina

Särskilt boende

Jag har inte skrivit något inlägg på hela detta året av olika anledningar. En av dem är att mamma nu flyttat till särskilt boende och att vi tömt, städat och till slut även sålt hennes hus. Jisses vilken pärs! Både fysiskt och psykiskt.
Redan i höstas vid årets avstämningsmöte (början av september) blev mamma beviljad köplats till särskilt boende (för demenssjuka). Inte på vårt eller hennes initiativ utan på biståndshandläggarens. Mamma gick motvilligt med på att ställas i kö, om hon kunde få bo på sitt älskade Varagården.
I slutet av november fick hon en plats, på ett annat boende i kommunen. Varken jag eller min syster kände att det var rätt ställe så vi valde att tacka nej, och jisses amalia vilket liv det blev! Biståndshandläggaren blev SUR! Helt uppåt väggarna så tokigt var det. Hen försökte övertala oss och förminska oss med ”du som är så smart borde väl veta” och liknande argument och ”men hon kan stå i kö för byte av boende när hon väl flyttat in”. Men vi kände båda två, vilket också en biståndshandläggare som arbetat i så många år borde veta, att när mamma väl flyttat till ett ställe så var det där hon skulle vara kvar. Man flyttar inte på en demenssjuk i onödan. Varje gång du flyttar någon med t ex Alzheimers (som mamma har) ställer det till ännu mer oreda i den redan ickefungerande hjärnan. Nåväl. Mamma straffades med att hamna sist i kön igen och månaderna gick. Hon blev sämre (vilket är ett fullt naturligt förlopp tyvärr) och i slutet av februari blev hon erbjuden en ny plats, på ett annat boende i kommunen. Inte Varagården och inte samma som det första erbjudandet. Eftersom mamma var markant sämre så fick det bli ett ja och några dagar senare flyttade hon in.
Från att mamma flyttade in tills för sådär 14 dagar sedan har vi sedan lagt ner hur mycket ledig tid som helst på att tömma hennes lilla hus, uthus och vind. Her-re-gud så mycket mög. Fyra överfulla containrar med allt som inte var lönt att spara/skänka bort/sälja. Dessutom flera släp till återvinningsgården med liknande innehåll. Jag skulle vilja säga att det bara är hennes sjukdom som gjort att hon sparat på grejer, men eftersom det fanns saker sedan mamma och pappa flyttade in i huset för 40 (!!!) år sedan så är det inte bara det. Kanske är det hennes egen barndom som spökat under livet, med de tidiga åren i en strängt laestadiansk miljö där ägande är nåt som inte är tillåtet. Oavsett så har vi varit tvungna att gå igenom ALLT eftersom hon i början av sin sjukdom gömde viktiga saker på underliga ställen. Bl a hittade jag guldsmycken instoppade i madrasskyddet. Så att det tagit nästan 4 månader är kanske inte helt underligt.
Nu är i alla fall mitt barndomshem sålt och det känns både skönt och fruktansvärt. Som jag grät när jag kom hem igen efter att ha avslutat affären och överlämnat nycklarna till de nya ägarna hos mäklaren. Alla minnen sköljde över mig i en fruktansvärd fart. Alla sorgliga händelser men såklart även alla fina.
Det är så knäppt, men jag kommer nog aldrig att förlika mig med att fina fina mamma som överlevt cancer och dubbla hjärtsjukdomar har ännu en helvetes sjukdom.
Jävla jävla Alzheimers som tagit henne ifrån oss på riktigt.