Lösenordsskyddad: Fredagskväll
Köld
Jag fryser.
Konstant.
Trots flera lager kläder.
Trots värmefläkt (på jobb).
Trots kamin med brasa igång (hemma).
Pratade med mamma igår (som vanligt). Sa att jag frös. Hon frågade om jag hade två par strumpor (extra strumpor har alltid varit en bra lösning enligt henne). Och jo, se det har jag.
Sen frågade hon om långkalsonger, mössa, vantar, element osv.
Och till sist frågade hon: Har du gått ner i vikt.
Ja min älskade mamma, det har jag.
30 kg sen 1 april.
Men du minns inte hur jag såg ut för ett år sedan.
Fast så där tänkte jag bara.
Det jag svarade var ”ja lite grann”.
Jag orkade helt enkelt inte med en lång harang med ursäkter för att hon har en sjukdom som gör att hon glömmer. Ledsna ord som gör mig ledsen.
Ibland väljer jag den enklaste vägen istället.
Att slita sitt hår eller gilla läget
Varje dag (kväll) pratar jag med mamma i telefon.
Igår kväll frågade hon mig om pojkarna hade fått några julklappar av henne.
Jo, svarade jag, de fick ju Skylanders och en Slot car.
Men du och Johan då, frågade hon, vad fick ni av mig?
Inget, svarade jag sanningsenligt.
Då blev hon helt förtvivlad och tyckte att det var fruktansvärt att hon glömt oss. Själv tyckte jag inte att det var nån big deal. Barnen är viktigast för mig, sen Johan och så jag själv därefter.
Hursomhelst ville hon att vi skulle åka iväg nån kväll och köpa nåt vi ville ha, men jag sa nej.
Hon behöver sina pengar bättre än vad vi behöver nya saker.
Sen började hon tala om sin syster. Samma syster som hon bara nån dag tidigare varit på kant med över nån struntsak. Jag frågade henne om de var vänner igen och då undrade hon när de varit ovänner.
Min kommentar blev att det är kanske det bästa med Alzheimers, att hon inte minns att det varit tjafs, att hon inte minns att den eller den inte tycker om henne, att hon inte minns otrevligheter.
Och det höll hon med om och så skrattade vi båda åt eländet.
Vi hittade alltså något ”positivt” i sorgen över sjukdomen.
Än finns det en gnista humor i mamma.
Det känns bra.
Testar en sak
Undrar om det är någon som märker det eller ej…..och isf hur lång tid det tar innan någon reagerar.
Ajöken
Lösenordsskyddad: Klick?
65 år
Idag för 65 år sedan föddes det en liten pojke i Kävlinge. När pojken var 2 år flyttade han och hans föräldrar till Råå där han sedan växte upp till en fantastisk man som så småningom träffade en lika fantastisk kvinna. Tyvärr fick inte denna underbara människa leva längre än till 1986 då han var 37 år.
Pappa, än idag saknar jag dig och dina starka armar, ditt glada skratt och hela din uppenbarelse. Grattis på pensionsdagen däruppe bland molnen ♡♡♡
Hipp hipp hurra…..
……för bloggen fyller 3 år idag!
På dagen 3 år sen första inlägget, tiden rusar iväg helt enkelt.
Numera är det inte så jättemånga öppna inlägg, men det händer fortfarande då och då.
Vi fortsätter ett tag till, jag och bloggen.
Tjillevippen!
SamuelWilmer 